"Gissa om vi blev förvånade när vi såg kyrkan"
Söndag, 31 juli 2011
Efter sedvanlig frukost på North End Lodge väntar oss nya äventyr. Två och två beger vi oss till olika kyrkor. Vi blir hämtade i fina bilar. Efter lite förvecklingar blir vi fyra som får åka till samma kyrka. Det är Ing-Marie, Ingrid, Cecilia och jag. Vi åker i en fin Toyota i nästan 1 timme innan vi kommer fram. Hade skojat med Ing-Marie om att vi kanske skulle hamna på en friluftsgudstjänst... och det blev det minsann! Vi kom till ett nytt bostadsområde långt ute ifrån Bulawayo. Här slutade också all bebyggelse och rena ödemarken bredde ut sig.
Gissa om vi blev förvånade när vi såg kyrkan – fyra halvfärdiga betongväggar (murade), plåt och plastpresenningar till tak. Golvet var sand o sten o grus. Bänkarna var låga träbänkar och några stolar. Altaret ett enkelt träbord med en ren fin duk på med ett kors och ljus som var släckta. När vi kom fram hade gudstjänsten redan börjat. Kyrkan var fylld till sista plats. Vi fick sitta längst fram till höger bland präster och pastorer. Det blåste fruktansvärt kallt och vi huttrade och frös hela tiden. Vi svepte in oss i så många tröjor och filtar vi hade.
Under predikan hade vi var sin man vid vår sida som översatte till engelska. Det var ändå svårt att förstå. Men det handlade i alla fall om att Gud älskar oss. Det är Thanksgiving Day och det blir offergång till fyra olika församlingar, inte bara pengar utan också" in natura".
Sedan var det dags för oss att komma fram och presentera oss med hälsningar från Sverige. Vi lämnade också fyra altarljus som gåva. Nu har solen stigit en bit upp på himlen. Presenningen plockas bort och vi får flytta ut i solen och värma oss. Nu är det dags för nästa avdelning – auktion. Liknar våra syföreningsauktioner – allt möjligt säljs. Stor köplust och glädje!
Därefter blir det en kort paus då en del passar på att äta och dricka något. Nu byter många om till olika kördräkter utanför kyrkan och en körtävling tar sin början. Tre olika körer deltar i tävlingen med ett eget val och ett obligatoriskt. Det var inget typiskt afrikanskt, men vacker körsång. En jury på två personer utsåg den vinnande kören, som fick en pokal.
Dagen avrundas. Alla kvinnor stannar kvar och vill träffa oss. Ingrid och Ing-Marie framför fler hälsningar från Sverige. Därefter får vi följa med till ett hem i närheten av kyrkan, där vi blir bjudna på ris, kyckling och pumpa. Efter ca en halv timme körs vi tillbaka till lodgen. Hemma ca 16.30. Vilar lite innan vi kör medtagna gåvor till Agneta Jurisos lägenhet. Ute och äter middag på kvällen.
Jesus för världen givit
sitt liv
öppnade ögon Herrre mig
giv.
Mig att förlossa offrar han
sig,
då han på korset dör ock
för mig.
O, vilken kärlek, underbar
sann!
Aldrig har någon älskat som
han.
Frälst genom honom, lycklig
och fri,
vill jag hans egen evigt nu
bli.Tag mig då Herre, upp till
ditt barn,
lös mig från alla
frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för
dig,
glad i din kärlek, offrande
mig.
Efter en lång, kall och snörik
vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag
bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att
jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat
var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av
regnväder, vilket betyder ishalka.
Igår var jag hundvakt åt min
dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste
henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet
utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den
stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför
skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra
dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt
sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här
familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade
bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och
mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen
där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad,
fick till och med favoritgodiset leverpastej.
Idag matas vi med rapporter om
skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och
bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan
svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera
gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt
det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?
Det vi har är bönens
möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som
drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för
alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka
sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå
in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act
svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen
fortsätter sitt goda verk.
Trots tider av oro, våld och
kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att
Gud hör bön.
Snart får vi mötas till
årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.
Med önskan om Guds Välsignelse
över oss alla.
Anna-Lena
Arousell Berglund