Dag 5 Ann-Charlotte Brandberg

"På vissa ställen såg vi elefanternas framfart."

Måndag, 1 augusti 2011

Nu gällde det att packa den lilla väskan för färden till Vic Falls. Efter Mias fina morgonbön med bl.a. Ps 62, så väntade vi på att åka och stod klara 09.15. När klockan var halv elva ringde I-M till biskopen som ville eskortera oss. Han var sen, så vi tryckte in folk och väskor, utom tre, i vår lilla buss. Vi var 10 damer eftersom Eva M och Birgitta M åkt buss till Harare tidigare. Deras flyg på söndagen blev inställt. De tre väskorna hämtades av biskopsbilen.

Klockan 11 kom vi iväg från Bulawayo. 45 mil låg framför. Under vägen stoppades vi av 4 poliskontroller före Half Way Hotel. Där fick vi en sandwich per person till lunch. Ytterligare en kontroll följde. Kanske var en enda av dessa polis-stopp seriös. Resten föreföll vara upprättade av polisen som behövde utöka sin magra månadslön på 150 US$. Oss kostade det 17 dollar extra + tid. Vägkvaliténa var hyfsat bra. Vägtullar 2 x 2 $ helt OK.

En del djur passerade revy: kor, getter, höns, pärlhöns, kudo (stor antilop IM kommentar), vårtsvin, vanlig gris, babianer, små apor, mungos en högrest svart fågel med mycket rött runt halsen och huvudet – Ground Hornbill, en hel del småfågel samt termitstackar. Träden blev grönare ju närmre Vic Falls vi kom: baobabträdet med sin mäktiga ljusgrå stam, akacieträd med vackra horisontella kronor och många fler. Landskapet varierade något, men växtligheten kan klassificeras från torr till något grönare savann. På vissa ställen såg vi elefanternas framfart. Allt över en meter är avbrutet. Vädret var varmt och gott, solnedgången röd och vacker, månen i nedan låg i sin vagga. Många trevliga samtal fördes i bilen. Men till slut behövde vi sjunga. Gamla glada lägersånger fyllde det lilla utrymmet. Vi stannade för att köpa bränsle och (hör och häpna!) tvättgurka. Vilka renlighetsivrare!

Biskopsbilen körde om, men inväntade oss för att lotsa oss till Pamusha Lodge (betyder HEM) där vi blev mottagna med en fruktdrink. Fräscht och gott! Klockan var 18.45. Vi satt en stund kring den öppna elden innan middagen. Gerd blev trött av den långa resan och lade sig. Vi bad för henne. Nico hade kört utmärkt men var naturligtvis trött efter 8 tim vid ratten. Övriga nio åt middag under trevliga former I-M tyckte att hennes vin var väldigt tunt (H2O). Maten, fisk respektive soppa smakade bra. Vi hoppades att Harare-resenärerna hade det fint.

Alla kände tacksamhet över att resan var över utan stora missöden. Skönt att vi kommit till ett varmare område!

Tillbaka | Dag 6

Rundbrev till Kvinnor för mission 2024 02 25

Jesus för världen givit sitt liv
öppnade ögon Herrre mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig. O, vilken kärlek, underbar sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.Tag mig då Herre, upp till ditt barn,
lös mig från alla frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

Efter en lång, kall och snörik vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av regnväder, vilket betyder ishalka.

Igår var jag hundvakt åt min dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad, fick till och med favoritgodiset leverpastej.

Idag matas vi med rapporter om skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?

Det vi har är bönens möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen fortsätter sitt goda verk.

Trots tider av oro, våld och kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att Gud hör bön.

Snart får vi mötas till årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.

Med önskan om Guds Välsignelse över oss alla.
Anna-Lena Arousell Berglund