Drygt 60 personer var anmälda till Missionsdagarna, som hölls dels på Svenska kyrkans utbildnings institut och dels på Kyrkokansliet.
Efter en god lunch med lax blev det bön och presentation av programmet av Nicklas Fahlgren och en presentation av deltagarna gjord av Eva Noreborg.
Det första informationspasset handlade om Genusarbete i Indien. Karin Bodin som varit regional representant berättade att Indien är landet där det är farligast i världen att vara kvinna. Det finns i alla fall en organisation som jobbar på; Women´s Assosiation on violence against women.
Andra passet leddes av Anna Andersmark, som varit anställd av Kyrkokansliet sedan 1997. 2001-2003 bodde hon i Harare. Engagemanget i Zimbabwe är en fråga om liv eller död. I dag svälter 5 miljoner människor, 90% är arbetslösa. Orkanen Idah orsakade förödelse i Zimbabwe och Mozambique. I november 2016 avsattes president Mugabe. Efter valet 2018 har det blivit ännu värre. NO PEACE – NO DEVELOPMENT. Kyrkokansliet ger nu stöd till ELCZ för att de ska kunna ha en kvalificerad ekonom anställd och man stöder hälso- och sjukvård. Samarbetspartner är
ZCC = Zimbabe Council of Churches,
ECLF = Ecumenical Church Leaders Forum för lokalt fredsbyggande,
LDS = Lutheran Development Service, som är kyrkans utvecklingsarm med försörjning, jordbruk, microfinans.
Ukuthula Trust = lokalt fredsbyggande,
ACT Forum Zimbabwe = klimat, genus, humanitärt stöd.
Det finns totalt 12 kristna organisationer som nu jobbar i Zimbabwe.
Nils Bernhold är regional handläggare och stationerad i Harare.
Det tredje passet var en bibelreflektion, som hölls av Sven-Erik Fjellström.
Helgsmålsbön i Marias lovsång hölls av Anna-Lena Arousell Berglund och Åke Berglund. Kollekt till Kfms projekt uppgick till 5726 kronor.
Efter kvällsmaten blev det sångunderhållning med Kristina och Anders Göranzon.
Söndag morgon informerade Eva Noreborg och Anna-Lena Arousell Berglund om aktualiteter gällande Kvinnor för mission. Dt blev en rapport från Kvinnor möter kvinnor-besöket i augusti-september, om ordförandesamlingen som blir 8-10 november i Östersund, om nästa årsmöte 20-22 mars i Uppsala och om planer för fortsatt utveckling av Kvinnor möter kvinnor.
Eftersom det var biskopsvigning i Domkyrkan rekommenderades att gå till söndagsgudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka. Därefter lunch på Kyrkokansliet.
Söndagens pass handlade om Jordanien och om Dopplatsen, som varit arbetsplats för Jonas och Karin Bodin under 3 år. Dopplatsen, där det allmänt anses att Jesus blev döpt är den lägsta platsen på jorden, och platsen är nu ett av UNESCOs världsarv.
Traditionsenligt blev det Minnesstund vid Svenska kyrkans missions grav. Den leddes av Birgitta Jagell. Därefter kaffe och slut på helgen.
Ett tillfälle att träffa tidigare kollegor, möta utsända som just kommit hem och bli uppdaterad om vad som händer inom det internationella arbetet.
Jesus för världen givit
sitt liv
öppnade ögon Herrre mig
giv.
Mig att förlossa offrar han
sig,
då han på korset dör ock
för mig.
O, vilken kärlek, underbar
sann!
Aldrig har någon älskat som
han.
Frälst genom honom, lycklig
och fri,
vill jag hans egen evigt nu
bli.Tag mig då Herre, upp till
ditt barn,
lös mig från alla
frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för
dig,
glad i din kärlek, offrande
mig.
Efter en lång, kall och snörik
vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag
bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att
jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat
var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av
regnväder, vilket betyder ishalka.
Igår var jag hundvakt åt min
dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste
henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet
utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den
stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför
skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra
dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt
sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här
familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade
bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och
mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen
där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad,
fick till och med favoritgodiset leverpastej.
Idag matas vi med rapporter om
skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och
bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan
svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera
gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt
det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?
Det vi har är bönens
möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som
drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för
alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka
sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå
in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act
svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen
fortsätter sitt goda verk.
Trots tider av oro, våld och
kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att
Gud hör bön.
Snart får vi mötas till
årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.
Med önskan om Guds Välsignelse
över oss alla.
Anna-Lena
Arousell Berglund