SOMMAR!
VÄRMEBÖLJA!
STOR NJUTNING ATT VARA VID HAVET!
Det är länge sedan jag skrev senast, men mitt år har inte varit sig likt.
Pandemin och den medföljande isoleringen har vi alla känt av. Hålla kontakt med nära och kära via sociala medier har vi fått lära oss. Även sammanträden har fått ske via telefonen eller datorn och det har vi också lärt oss, så att det fungerat även om vi saknat de personliga mötena.
En del av oss har drabbats av covid 19 i mildare eller svårare variant. (Jag ska inte klaga för min variant var lindrig.) Några av oss har mist någon kär anförvant i denna fruktanvärda sjukdom. Svårast har det troligtvis varit för dom som inte kunnat vara nära sina kära den sista tiden pga besöksförbud och smittspridning.
Själv har jag mist både min make och den person som varit som min storebror hela livet. Ingen av dem i covid 19. Den ene drabbades av obotlig cancer, men honom kunde vi tack och lov vårda hemma med hjälp av hemsjukvård och ett palliativt team till hans sista andetag. (Vilket fantastiskt land vi lever i där dessa sjukvårdsresurser finns) Den andre levde fullt ut till dess att en massiv hjärtinfarkt avslutade hans liv på några sekunder.
Sorg är olika. Den drabbar oss på olika vis och den varierar i styrka från dag till dag. En sak är dock lika, behovet av vänner, vänner som bryr sig. Dom där som hör av sig, ibland med ett sms eller ett telefonsamtal. Den där vännen som hängt en påse nybakade bullar på dörrhandtaget som en överraskning när du kommer hem, eller hon som läst en dikt som talade till henne och som skrev av den på ett kort och postade.
Jag är inte säker på att de där vännerna som hör av sig på olika sätt själva förstår hur viktiga dom är, men tack gode Gud för att dom finns. Måtte jag själv kunna vara en sådan vän för någon som behöver mig.
I skrivande stund befinner jag mig på en ö i Hälsinglands skärgård. Inne på fastlandet var det kvävande hett, men här ute fläktar det skönt från havet. Lite vågskvalp, några måsar som skriker är välkomna ljud som hör sommaren till.
Om några veckor samlas vi till årsmöte för Kvinnor för mission i Sundsvall. Jag ser fram mot att vi får mötas, prata med varandra och lyssna till intressanta föredrag.
Vi vet att många av våra vänner i den världsvida gemenskapen har det mycket svårt. Pga brister i redovisningssystemen skickas det i nuläget inga pengar från ACT till ELCZ vilket drabbar projekt som Thusanang så hårt att det måste avslutas, så vi får
satsa på de andra projekten som vi också stödjer, P 186 Myanmar, P 190 Tanzania,
P 144 Mentor Mothers i Swaziland/Eswatini, P 45 Egypten och P 27 Centralamerika.
Jag är tacksam att gåvomedel fortsätter att komma, trots att det varit svårt att genomföra samlingar på vanlig vis.
Tack för ert trofasta stöd och var på allt sätt rädda om er och om varandra.
Många hälsningar
Anna-Lena Arousell Berglund
Jesus för världen givit
sitt liv
öppnade ögon Herrre mig
giv.
Mig att förlossa offrar han
sig,
då han på korset dör ock
för mig.
O, vilken kärlek, underbar
sann!
Aldrig har någon älskat som
han.
Frälst genom honom, lycklig
och fri,
vill jag hans egen evigt nu
bli.Tag mig då Herre, upp till
ditt barn,
lös mig från alla
frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för
dig,
glad i din kärlek, offrande
mig.
Efter en lång, kall och snörik
vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag
bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att
jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat
var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av
regnväder, vilket betyder ishalka.
Igår var jag hundvakt åt min
dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste
henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet
utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den
stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför
skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra
dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt
sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här
familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade
bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och
mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen
där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad,
fick till och med favoritgodiset leverpastej.
Idag matas vi med rapporter om
skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och
bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan
svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera
gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt
det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?
Det vi har är bönens
möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som
drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för
alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka
sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå
in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act
svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen
fortsätter sitt goda verk.
Trots tider av oro, våld och
kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att
Gud hör bön.
Snart får vi mötas till
årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.
Med önskan om Guds Välsignelse
över oss alla.
Anna-Lena
Arousell Berglund