Om Kvinnor för mission

Kvinnor för mission är en förening av ca 300 kvinnor med anknytning till Svenska kyrkans internationella arbete. Föreningen stöder kvinnor runt om i världen och sprider information i Sverige.

Enligt stadgarna har Kvinnor för mission till uppgift att väcka och stärka intresset för mission, att tillsammans med kvinnor i den världsvida kyrkan synliggöra kvinnors situation och stärka deras ställning i kyrka och samhälle samt att stödja Svenska kyrkans internationella arbete.

En riksstyrelse ansvarar för den nationella verksamheten.

På det lokala planet genomförs verksamheten i första hand av lokalavdelningarna och de anslutna kretsarna, men också av de enskilda medlemmarnas trogna stöd och engagemang.
Lokalavdelningarnas styrelser skall årligen sända in årsavgiften, de under året insamlade gåvomedlen och kollekterna samt verksamhetsberättelsen.

Lokalavdelningar, kretsar och riksorganisationen bidrar ekonomiskt till olika kvinnoprojekt som Svenska kyrkans internationella arbete ansvarar för i samarbete med kyrkor och ekumeniska organisationer i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern.

Artikel om Kvinnor för mission införd i lokalpress på Gotland
Skriven av Kerstin Falk

Kvinnor för mission
Tack vare min lärare i kristendom i flickskolan, Brita Johansson, blev jag intresserad av mission. Hon var medlem i riksstyrelsen för Svenska kvinnors missionsförening. Hon såg till att vi fick möta missionären Barbro Johansson, som var rektor för en flickskola i Tanganyika. Barbro Johansson gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Sedermera blev hon utbildningsminister i president Nyereres regering i Tanzania.
Svenska kvinnors missionsförening bildades 1903 och bytte namn till Kvinnor för mission 1993. 1903 hade kvinnor inte ens rösträtt, så föreningen blev en god träning i demokrati, vilket vi fortfarande har. Redan från början bestod styrelsen enbart av kvinnor och resesekreteraren var alltid en kvinna.
1874 hade Svenska kyrkans missionsstyrelse bildats Kvinnor gjorde en stor insats såväl här hemma som ute som missionärer, så de ville också ha inflytande. Syföreningar fanns redan förut men nu ville man också sprida kunskap. De ville väcka intresset för mission och också ge gedigen kunskap. Det skulle inte bli ytterligare en syförening utan man ville förena det teoretiska med det praktiska. Man arbetade för att missionskunskap skulle ingå i skolans kristendomskunskap och de två veckorna då vi i klass fyra i flickskolan fick lära oss om Sydafrika, Rhodesia, Tanganyika, Indien och Hongkong minns jag med glädje. Kanske kommer du ihåg en liten karta i skolans kartbok, vilken visade missionsländerna. Det var tack vare SKMF som denna karta kom in i kartboken
Varje förening hade kontakt med en missionär. Man skrev böcker och artiklar. Teologen Siri Dahlqvist var flitig . Hon har skrivit många psalmer bl a 417 i vår svenska psalmbok.
Nu arbetar vår förening i sex lokalavdelningar; Uppsala, Sundsvall, Östersund, Oskarshamn, Halmstad och Visby. Vi träffas vid nationella årsmöten, ordförandeträffar runtom i landet och missionärsdagar i Uppsala.
I våra stadgar står:
Syftet med vår förening är att vårda och stärka intresset för mission.
Att tillsammans med kvinnor i den världsvida kyrkan synliggöra kvinnors situation och stärka deras ställning i kyrka och samhälle.
Att stödja Act Svenska kyrkan.

Att väcka och stärka intresset för mission
Vid vårt årsmöte i år berättade vår biskop Thomas om de svenska biskoparnas resa till Tanzania och om hans och stiftsadjunkt Bimbi Ollbergs besök hos Visby vänstift Arusha, Nordöstra stiftet i Tanzania. Där driver kyrkan sjukhus och skolor. Mitt i sjukhuset ligger en stor kyrka, där personal, patienter och anhöriga träffas varje morgon för bön. Likaså börjar skoldagen med bön.
I en by predikade biskop Thomas så att det hördes till alla hus i byn och efter gudstjänsterna kom den sjuke hövdingens äldste son till biskop Thomas och bjöd hem honom till hövdingen, som inte var kristen .
Denne hade förut varit negativ till kyrkan men nu bad han om att få bli döpt. Efter dopet ville han ha ett kristet namn och då biskopen frågade honom om vilket namn han ville ha, sade han Thomas. Ryktet om detta mirakel spreds snabbt i stiftet.

Samarbete med kvinnor i andra delar av världen
Vi flera tillfällen har vi haft besök från och besökt kvinnor i Zimbabwe och Eswatini (Svaziland). Vi har haft stor glädje av att dela med oss av våra erfarenheter och få höra om de olika kyrkornas verksamhet. Vi besökte Sjukhuskyrkan och tog del av diakonins arbete i Svenska kyrkan. Ett år besökte vi ungdomsmottagningen och de afrikanska kvinnorna delade med sig av sina gedigna kunskaper om HIV. När vi kom till Marie Jakobssons robotladugård visade det sig att rektor Mtombi från Eswatini gått lantbruksskola som ung och hon blev mycket imponerad.
Prästen Doris Lembke och kantor Gudrun Wessman tog reda på vilka psalmer vi har gemensamt och så sjöng vi dem i högmässan i Visborgskyrkan. Diakon Eva Marie Karlsson Kempi hade vistats ett år i Svaziland och hon hade med sig en sång på det språket. Alla sjöng av hjärtans lust på svenska och afrikanska språk. Regai och Mtombi ledde oss också i bön vid flera tillfällen.

Att stödja Act Svenska kyrkan
Vi arbetar såväl teoretiskt som praktiskt. Vi serverar kyrkkaffe i S:ta Maria Visby domkyrka en söndag i månaden och vid medeltidsveckan och advent. Vi får även in bidrag genom lotterier och luncher. Behållningen går oavkortat till olika projekt inom Act Svenska kyrkan. Nu stöder vi mentormammor i Sydafrika, Eswatini och Etiopien. Dessa har själva fått stöd och nu gått en utbildning så att de kan gå ut på hembesök till fattiga ensamstående mammor i kåkstäder. De ger liknande råd som Barnavårdscentralen ger hos oss. Detta bidrar till att barnen kan växa upp och få hälsan och mödrarna kan få stärkt självförtroende.
Jag tycker att det är glädjerikt att vara medlem i Kvinnor för mission

Rundbrev till Kvinnor för mission 2024 02 25

Jesus för världen givit sitt liv
öppnade ögon Herrre mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig. O, vilken kärlek, underbar sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.Tag mig då Herre, upp till ditt barn,
lös mig från alla frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

Efter en lång, kall och snörik vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av regnväder, vilket betyder ishalka.

Igår var jag hundvakt åt min dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad, fick till och med favoritgodiset leverpastej.

Idag matas vi med rapporter om skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?

Det vi har är bönens möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen fortsätter sitt goda verk.

Trots tider av oro, våld och kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att Gud hör bön.

Snart får vi mötas till årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.

Med önskan om Guds Välsignelse över oss alla.
Anna-Lena Arousell Berglund