Hur började det?

Kvinnor för mission är mer än hundra år och därmed en av Sveriges äldsta kvinnoorganisationer.

Den unga studenten Elin Silén kände sig utmanad av indiska kvinnors brist på högre utbildning och svenska kvinnors brist på kunskap om mission. Hon lyckades få flera inflytelserika kvinnor att engagera sig och 1903 bildades föreningen Svenska kvinnors missionsförening, som senare antog namnet Kvinnor för mission.

Man startade lokalavdelningar som hade regelbundna träffar för att lära sig om mission och organisera insamlingar. En anställd resesekreterare åkte land och rike runt och höll missions-föredrag, dåtidens folkbildningsaktivitet. Föreningen engagerade sig ganska snart också för kvinnor i andra delar av världen och höll nära kontakt med missionärerna, framför allt de kvinnliga.

Bilden av pelikanen är en medeltida symbol för Jesus lidande. Den bygger på en fabel om pelikanen som tog av sitt eget blod för att väcka sina ungar till nytt liv. Pelikanens ungar hade blivit dödade av dess värsta fiende, ormen, men när hon hackade upp ett sår på sig själv och gav dem att dricka av sitt eget blod började de leva igen. Precis som Jesus gav sitt blod för oss, för att vi skulle få evigt liv. Om detta nya liv vill vi berätta! Väggmålning från Funbo kyrka utanför Uppsala

Rundbrev till Kvinnor för mission 2024 02 25

Jesus för världen givit sitt liv
öppnade ögon Herrre mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig. O, vilken kärlek, underbar sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.Tag mig då Herre, upp till ditt barn,
lös mig från alla frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

Efter en lång, kall och snörik vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av regnväder, vilket betyder ishalka.

Igår var jag hundvakt åt min dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad, fick till och med favoritgodiset leverpastej.

Idag matas vi med rapporter om skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?

Det vi har är bönens möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen fortsätter sitt goda verk.

Trots tider av oro, våld och kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att Gud hör bön.

Snart får vi mötas till årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.

Med önskan om Guds Välsignelse över oss alla.
Anna-Lena Arousell Berglund