Harmånger 2019-12-04
Rundbrev till Kvinnor för mission
När vi delar det bröd som han oss ger
Då förnyas vårt liv av den kärlek som aldrig dör
O, Jesus du är hos oss.
Förra veckan delade jag två heldagar med mina båda döttrar i bagarstugan. Vi blev både sotiga och mjöliga och ganska trötta, samtidigt som vi blev nöjda och glada över åsynen av alla de brödkakor som hängde på tork under taket.
Ena dagens resultat paketerades och såldes på julmarknaden i lördags för att stötta verksamheten vid den lilla ridklubben här i Harmånger, där mina döttrar har ridelever. Andra dagen bakade vi åt familjen.
Det känns att bröd är viktigt i alla tider och i alla kulturer. Vi har bott på några olika platser, och när vi har bott på gamla bruksorter, där arbetarna inte hade tillgång till så mycket säd, men däremot fick odla sin egen potatis på brukets mark, var det inte ovanligt att recepten innehöll potatis. När vi sedan flyttade till orter präglade av bondesamhället, fanns det både vete och råg förutom det obligatoriska kornet i recepten.
I andra kulturer möter vi majsbröd, riskakor eller bröd bakat på teff, men oavsett råvaran så skapas det gemenskap när vi sitter tillsammans och delar bröd.
För en del år sedan, när de första kvotflyktingarna kom hit till Harmånger funderade vi en del på hur vi skulle kunna bryta den isolering, som vi ganska snart såg att kvinnorna drabbades av. Även då var det bordsgemenskapen och det delade brödet som blev viktigt. Vi öppnade ett internationellt kvinnocafé och där bidrog brödet, men också kaffekoppen till att vi lärde känna varann över både språk och kulturgränser.
Nu i adventstid har vi börjat gemenskapen med delat bröd vid mässan och fortsatt gemenskapen med saffransbröd vid kyrkkaffet.
Psalmer och sånger känns också som viktiga brobyggare. Vem vill vara utan Bereden väg för Herran eller Hosianna Davids son den här tiden? Vi behöver både tradition och förnyelse. Hosianna kan låta så här också: Hosianna Davids son, Jesus kommer, Jesus kommer, Hosianna Davids son, Åh, vad vi är glada.
Jag behöver som vanligt påminna om att skicka rapporter över året som gått, medlemslistor och val av ombud till det kommande årsmötet, som jag härmed kallar till: Uppsala 20-22 mars 2020. Program för dagarna kommer senare.
En välsignad Advents och Juletid önskar jag er alla. Anna-Lena Arousell Berglund
Jesus för världen givit
sitt liv
öppnade ögon Herrre mig
giv.
Mig att förlossa offrar han
sig,
då han på korset dör ock
för mig.
O, vilken kärlek, underbar
sann!
Aldrig har någon älskat som
han.
Frälst genom honom, lycklig
och fri,
vill jag hans egen evigt nu
bli.Tag mig då Herre, upp till
ditt barn,
lös mig från alla
frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för
dig,
glad i din kärlek, offrande
mig.
Efter en lång, kall och snörik
vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag
bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att
jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat
var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av
regnväder, vilket betyder ishalka.
Igår var jag hundvakt åt min
dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste
henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet
utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den
stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför
skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra
dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt
sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här
familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade
bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och
mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen
där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad,
fick till och med favoritgodiset leverpastej.
Idag matas vi med rapporter om
skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och
bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan
svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera
gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt
det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?
Det vi har är bönens
möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som
drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för
alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka
sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå
in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act
svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen
fortsätter sitt goda verk.
Trots tider av oro, våld och
kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att
Gud hör bön.
Snart får vi mötas till
årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.
Med önskan om Guds Välsignelse
över oss alla.
Anna-Lena
Arousell Berglund