Rapport från missionsdagarna
1-2 oktober 2016 i Uppsala, av Monika Kellerdal
Kvinnor för mission i Uppsala har en lång tradition av att varje år ordna Missionsdagar. Så har de också gjort denna höst.
Under veckoslutet 1-2/10 samlades drygt 80 personer i Kyrkans Hus i Uppsala. De flesta gästerna var missionärer som avslutat sin tjänst i Svenska Kyrkan. Vi övriga kom från olika missionskretsar och lokalavdelningar inom Kfm. Tanken med dessa dagar är som det står i inbjudan att ge: ”tillfälle att träffa kollegor, möta utsända som just kommit hem och bli uppdaterad om vad som händer inom det internationella arbetet.
Dagarna var fyllda av föredrag, men det fanns också tillfälle till personliga möten under måltider och kafferaster.
Bland föredragen fäste jag mig särskilt vid makarna Pearssons erfarenheter från dopplatsen i Jordanien d v s den plats vid Jordan där Jesus lät döpa sig. Jordaniens kung har skänkt mark vid denna viktiga plats till kyrkan. Där har skapats ett pilgrimscentrum. Pearssons har där under några år gjort många pilgrimsvandringar med människor från olika trosriktningar. Rolf Pearsson berättade också om samarbetet på arabiska halvön med Mellanösterns Kristna Råd.
Makarna Målqvists arbete i Siphilile i Swaziland gjorde också starka intryck. Rolf är barnläkare och erbjöds att hjälpa till med att arbeta upp verksamheten med Menthor Mothers i Siphililes slumområden. Swaziland är ett välmående land i flera avseenden men där finns också stor fattigdom bakom de fina”kulisserna”. Elisabeth är präst och verkade utifrån sin vigningstjänst.
I de övriga föredragen fick vi information om situationen i Colombia och det pågående fredsarbetet där. Sofia Nordenmark underströk Lutherska kyrkans betydelse i de framgångar som gjorts.
Från Indien rapporterade Sanna Bülow tillsammans med Frida Johansson. De hade deltagit i 25-årsfirandet av kvinnliga präster i Indien. Arbetet med genderfrågor i Indien är prioriterat av internationella arbetet.
Erik Lysén, chef för Svenska kyrkans internationella arbete gav en översikt av dess insatser idag och var som ska prioriteras framöver.
Den gemensamma högmässan firades i Domkyrkan där ärkebiskopen predikade och var celebrant.
Missionsdagarna avslutas alltid med en minnesstund vid missionärernas grav på stora kyrkogården. Där hålls en andakt och man minns de som under året har avlidit. I år var det commemoration över 10 män och kvinnor.
Missionsdagarna är viktiga ur flera aspekter. Dels för dem som varit i aktiv missionstjänst men också för oss andra som arbetar för missionen på hemmaplan. Att få höra på och möta dem som varit ute i ”verkligheten” ger inspiration och kraft till engagemang för våra trossyskon och medmänniskor som behöver vår hjälp.
Missionskretsen i Halmstad har alltid ambition att skicka medlem/mar till missionsdagarna. Därför är vi tacksamma för hjälp till resa och uppehälle så att enskildas ekonomin inte ska vara ett hinder.
Jesus för världen givit
sitt liv
öppnade ögon Herrre mig
giv.
Mig att förlossa offrar han
sig,
då han på korset dör ock
för mig.
O, vilken kärlek, underbar
sann!
Aldrig har någon älskat som
han.
Frälst genom honom, lycklig
och fri,
vill jag hans egen evigt nu
bli.Tag mig då Herre, upp till
ditt barn,
lös mig från alla
frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för
dig,
glad i din kärlek, offrande
mig.
Efter en lång, kall och snörik
vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag
bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att
jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat
var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av
regnväder, vilket betyder ishalka.
Igår var jag hundvakt åt min
dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste
henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet
utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den
stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför
skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra
dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt
sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här
familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade
bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och
mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen
där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad,
fick till och med favoritgodiset leverpastej.
Idag matas vi med rapporter om
skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och
bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan
svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera
gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt
det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?
Det vi har är bönens
möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som
drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för
alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka
sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå
in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act
svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen
fortsätter sitt goda verk.
Trots tider av oro, våld och
kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att
Gud hör bön.
Snart får vi mötas till
årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.
Med önskan om Guds Välsignelse
över oss alla.
Anna-Lena
Arousell Berglund