Dag 8 Eva Nordblom

"Servitörens namn: Never."

Torsdag, 4 augusti 2011

Uppbrott och återresa till Bulawayo. Inför frukosten hade nog alla planerat sin dusch, hårtvätt och packning noga. Att resa i Zimbabwe är inte som att resa i Sverige. Man kan inte lita på att det kommer varmt vatten när man vill duscha. Ska man då chansa på att det finns varmt vatten på morgonen – som räcker till att skölja ur allt schampo? Sånt måste noggrant tänkas igenom. Och hur ska jag packa så att jag kommer åt det jag behöver när vi är i bussen? Ska jag packa ner fleecen, eller klarar jag mig inte utan den? Varje sak har övervägts.

Vi åt en god frukost igen under det stora grästaket, till hälften utomhus. Svalt, men inte lika kallt som föregående morgon. Ingen hade badat i poolen dessa dagar.

Efter frukosten förflyttade vi oss till eldstaden i trädgården och satte oss i en ring runt elden. Vi läste vår växelläsning ur Psaltaren medan lågorna värmde våra ben. Solen var på gång. Ännu en vacker dag.

När vi hade vimsat runt en stund – vi är ändå ett stort gäng kvinnor i gruppen. Alla med olika uppgifter, behov och ambitioner – kom vi in i bussen, som har blivit vårt hem och vår samlingsplats. Biskopen som vi skulle köra tillsammans med, förlorade vi ur sikte innan vi hade lämnat stan. Men vi sågs vid Half Way, där vi åt en varm macka och sträckte på benen.

Vi rusade vidare på vägen mot Bulawayo i 100 km/tim utom när det såg ut som om det låg en poliskontroll framför oss. Vägarna är raka. Ibland flera km i sträck. Då och då ser man apor, getter, kor, men vi fick inte se någon elefant, trots att det nästan utlovades. För det fanns varningsskyltar med elefanter på här och där. Naturen är lätt kuperad, torr och brun. Somliga träd har blad som hänger kvar som vissna löv på en bok eller ek efter vintern i Sverige. Ibland ser det ut som en ek- eller bokskog före lövsprickningen och innan blåsipporna slår ut. Bland husen i byarna skymtar ett och annat blommande fruktträd. Så det är snart vår på nåt sätt...

Vi stannade för fika på en fin rastplats och sen dröjde det inte länge innan vi var framme. Biskopen kom med vår packning, som fanns i hans bil och biskopsfrun lät riktigt förkyld med rosslig hosta.

Det var en solig och rolig syn som mötte oss. På solstolar vid poolen satt Birgitta och Eva M. och njöt. Bruna som pepparkakor. Det värmde att se dem välbehållna efter bussresan till och från Harare, där de varit på egen hand. Middag på stan. Gott! Servitörens namn: Never.

Samling och utbyte av reflektioner på lodgen. Vi satt och pratade om vad vi ska göra och vad som ska hända på Manama. Ompackning igen! Minimalt med saker med oss. Vi ska nu vara alla 12 i bussen med Nico. Vi tackade Gud för härliga dagar och för beskydd, gemenskap och ny kunskap om världen och oss själva!

Jag undrar hur vi vandrar fram genom frälsarkransen i vårt inre. Var är vi? Vilken pärla befinner vi oss vid? Vad har vi lärt oss om oss själva?

Tillbaka | Dag 9

Rundbrev till Kvinnor för mission 2024 02 25

Jesus för världen givit sitt liv
öppnade ögon Herrre mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig. O, vilken kärlek, underbar sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Frälst genom honom, lycklig och fri,
vill jag hans egen evigt nu bli.Tag mig då Herre, upp till ditt barn,
lös mig från alla frestarens garn.
Lär mig att leva, leva för dig,
glad i din kärlek, offrande mig.

Efter en lång, kall och snörik vinter, börjar nu dagarna bli lite längre och ljusare. Under de trettio år jag bott i samma hus har jag aldrig upplevt att vi haft så mycket snö. Trots att jag har hjälp med plogning av vägen in till huset, har vi till sist inte vetat var vi skulle lägga all snö. De senaste dagarna har snöandet ersatts av regnväder, vilket betyder ishalka.

Igår var jag hundvakt åt min dotters tervuren, en ganska stor belgisk vallhund. Halkan gjorde att jag fäste henne i en lång lina i stället för att gå ut och gå med henne. Regnandet utlöste ett ordentligt snöras från taket. Oljudet utlöste panik hos den stackars vovven som slängde sig iväg så att linan brast. Hon var alltför skräckslagen för att kunna ropas tillbaka. Jag fick ringa efter min andra dotter som med bil for runt för att söka den bortsprungna hunden. Efter idogt sökande fick hon syn på den försvunna ute på en täkt. Hundarna i den här familjen är vana vid att få åka med i bil och trygga med det, så dottern stannade bilen, öppnade bakluckan, stod stilla och väntade. Hunden fick syn på bilen och mattes syster. Med full fart kom hon rusande, tog sats och hoppade in i bilen där hon kurade ihop sig. Hon blev hemskjutsad, ompysslad, klappad och kramad, fick till och med favoritgodiset leverpastej.

Idag matas vi med rapporter om skräckslagna människor som lever med ljudet av skottlossningar och bombkrevader. Vi ser bilder på barn som inte får varken mat eller vätska utan svälter ihjäl trots att hjälpsändningar finns lastade i bilar som inte får passera gränser och nå fram till dem som behöver lasten. Vi orkar inte ta till oss allt det lidande som finns i världen. Så vad kan vi göra?

Det vi har är bönens möjlighet. Vi får be för de som står oss nära. Vi får be för de människor som drabbas av krigets fasor. Vi får be för familjerna som splittras. Vi får be för alla de som är på flykt. Vi får be att de som har makt får förstånd att bruka sin makt på rätt sätt. Vi får be att ljuset som kommer med våren också får nå in i människors liv. Vi får också fortsätta vårt arbete med att stödja Act svenskakyrkan på olika sätt och be att Acts kontakter runt om i världen fortsätter sitt goda verk.

Trots tider av oro, våld och kriminalitet får vi fortsätta att bedja om fred och försoning och tacka för att Gud hör bön.

Snart får vi mötas till årsmöte i Halmstad, 8-10 mars. Kanske har då våren kommit dit.

Med önskan om Guds Välsignelse över oss alla.
Anna-Lena Arousell Berglund